feb-april 2012

Hej! det var ett tag sen. Ska försöka uppdatera hälsostatusen.

Bakslaget som jag skrev om i förra inlägget blev några resor värre. Jag hade ständig kontakt med Sohpiahemmet och syster NN hon i sin tur stod i kontakt med läkaren. Han dubblade medcineringen av magkatarrmedicinen Omeprazol men jag blev inte bättre. Det tillstötte en smärta baksidan av kroppen dvs rygg baksidan av benen och armarna, en tryckande smärta som jag inte kom ifrån Panodil tog bara yttersta toppen av smärtan. Till slut kunde jag inte ligga ner, sitta och stå, gå funkade skapligt men det är ju ohållbart. Till slut så fick jag sitta i soffan och försöka "sova" Magen eller ryggvärken vilket var värst? Jag kan inte svara på det, jag vill inte ha tillbaka det för att kunna bestämma vilket som var värst.  Det fortsatte ett par dygn till. På lördagsmorgonen fick jag en tanke som en blixt från en klar himmel, inte en tablett till, då menar jag omeprazol, nu får det vara nog. Vid lunchtid klingade "magkatarren" av, på eftermiddagen var magen smärtfri men ryggsmärtan bara tilltog.  Natten vill jag helst förtränga men på söndagsmorgonen tänkte jag nu törs jag nog dricka kaffe, jag hade ju varit utan i så många dagar för magen skull. Nu fanns det dock inget som hindrade mig, 1½ mugg gott kaffe. En stund efter dessa goda droppar (nåja klunkar då) började jag känna att smärtan lämnade min kropp. En timme efter intaget av kaffe var jag smärtfri både magen och rygg. Vilken känsla!
När sedan syster NN ringde, sa jag som det var att allt blev bra, bara jag slutade med medicinen och fick kaffe i kroppen. Hon skrattade till och sa att alla patienter är unika. Hon tyckte nog att vi inte behövde grotta ner oss i vad det var som gjorde mig bra, och det är helt okey för min del.

Mina dagar flyter på, jag äter ofta och försöker att få gott om protein vid varje måltid. Periodvis känner jag ett starkt illamående när jag äter eller dricker, det är besvärande men övergående. Det kan vara svårt att hitta goda maträtter, min smak har förändrats.
Vanans makt är stor.
När jag är i affären eller för all del skriver en nota så tänker jag på den mat som jag brukar äta och som jag tycker om (tyckte, menar jag). När sedan maten kommer i munnen så smakar den den inte. Jag kan inte säga att den är äcklig men inte heller god, ibland tycker jag att den är oätbar. Det är detta som är vanans makt jag köper det som jag alltid tyckt att varit okey att äta och så stämmer inte detta när jag väl ska äta. Jag vet att detta är en övergående fas men den är besvärande medan den pågår.

Vikten! Hur går det med viktnedgången?
I början tyckte jag att det gick alldeles för sakta. Jag var otålig och tänkte mer än en gång "Tänk om jag tillhör de som inte går ner i vikt". Då har jag gjort allt detta till ingen nytta. Så är det inte jag tar lite mer  än ett kilo i veckan. Till dax dato från 1 januari har jag tagit 18 kilo, det är ju bra. De finns de som tar mycket mer första tiden men det här är ingen tävling. Varje kropp är unik i sin uppbyggnad eller rättare sagt vår metbolism är unik. Jag räknar med att jag kommer att gå ner i vikt ca ett halvår till innan det börjar plana ut och då har jag nog nått den vikt jag vill ha. Jag har inte satt upp något visst kilomål som jag skall väga utan försöker njuta av nuet.
Jag tror väl, att ju mer jag går ner ju tydligare kommer en önskevikt att framstå. Enl tabeller så ska jag väga mellan 57-62 kilo, i dagsläget är det inte min önskan väga så lite men vem vet när jag står på 65 kanske jag vill ta de två sista kilona också.

Hälsovinster så här långt!
Jag behöver inte kissa så ofta om intresseklubben vill anteckna. Förr kunde jag inte dricka mycket kaffe om jag skulle åka långt för då skulle vi få stanna för kisspaus ideligen. Jag behöver inte gå uppflera ggr på natten för att kissa utan oftast kan hålla mig en hel natt. Jag tror att det beror på att en massa fett som tryckt på blåsan är borta.
Det är inte så tungt att andas, så astman är bättre. Det är nog samma där att det finns mer plats inuti så att säga.
Sedan kan vi inte bortse från de viktrelaterade sjukdomar som jag inte ännu har fått, men som i och med operationen är eliminerade. Såsom högt blodtryck och diabetes.

Mindre bra saker!
Torr i skinnet. Fryser. Gaser i magen. Håret ser tråkigt och livlöst ut. Dessa små problem går ju att göra något åt. Smörja mer ta en extra tröja, gå undan och lätta på trycket,  håret då, ja jag vet inte klippa kanske eller gilla läget ett tag till.

Just nu i april försöker jag att få till mattiderna så att jag kommer in i fasen  frukost, lunch, middag och kvällsmat. Dessa ska innehålla den mägnd av proteiner kolhydater och fett som dagsbehovet är, därimellan ska det räcka med frukt som mellanmål.
Det är inte lätt ska jag säga att hitta varierade maträtter som dessutom är smakliga och nyttiga.

Hur går det att gå ut o äta.
Jotack det funkar sådär, jag står ju där och är kräsen vid matsedeln. Min lunch ska helst innehålla helt kött eller fisk, så lite socker som möjligt, lite grönsaker samt kokt pot. Dessutom ska den vara glutenfri, gärna laktosfri. Det här är ingen omöjlighet, Jag äter ca en tredjedel av en vanlig portion men betalar för en vanlig och det gör inget men efter tre timmar behöver jag äta en miniportion till.
En doggiebag skulle ju lösa det hela men det känns inte bekvämt att be om en.

Allt det här är ju småbagateller egentligen men det är min vardag och innan gamla vanor är bytta mot nya vanor så är det en process som upptar min tid, ork. Jag är dock övertygad om att det blir bra till slut.

Överskottshud!
Än så länge är det inget jag lider av utan huden verka gå ihop sig men jag har ju inte gått ner så mycket än. Visst dallrar det där tricept borde vara, grevinnegardiner kallas det visst när överarmen vinkar fem minuter efter att jag slutat, ha ha ha. Jag tar itu med det när det blir ett problem, istället för att oroa sig nu.


Om jag tittar i backspegeln och jämför idag mot i februari då jag räknades som nyopad så märker jag ju att jag är mycket starkare nu, jag hänger bättre med i tankar. Fungerar bättre helt enkelt. Jag var nog lite väl kaxig i början, gick till jobbet redan veckan efter operationen och betedde mig som om "jag är som vanligt". Nu börjar jag bli som vanligt igen, nu börjar jag orka med att göra saker som kväver lite energi. Jag har särkert en bit kvar men jag är på väg.

Nu kanske det inte dröjer så länge till nästa gång.
Tingeling